Runor

Runa betyder “hemlig kunskap och visdom”. Oden själv ansågs vara “runornas Fader”. De flesta vikingar var analfabeter och därför hade de som kunde tyda runor högt anseende.

Varifrån kom runorna?

Runalfabetet var känt från det första århundradet efter vår tideräknings början bland de germanska stammarna runt Nordsjön och Östresjön. Den äldsta versionen av runalfabetet innehöll 24 runor och användes huvudsakligen i magiska sammanhang. Runorna skrevs på trä, ben, sten och de ansågs vara heliga.

Vikingarna och runorna

Runmästarna använde bara 16 runor i sin “futhark”, som fått namnet efter de sex första runorna. Runorna användes i samband med utbyte av olika slag, t ex av vapen för att få mer makt och styrka, av smycken för att skänka lycka och tur och på gravstenar för att underlätta för den döde att komma in i Valhall.

Runskriften allt vanligare

Kunskapen om runorna bredde ut sig och från slutet av vikingatiden har man på många platser funnit alldagliga meddelanden skrivna på trä och ben.

En del var längtansfulla som denna:
Ingebjörg älskade mig när jag var i Stavanger
eller som denna, kanske sänd till en man som hade stannat för länge på ett värdshus
Gyda säger, kom hem!
På rekkverket i det sydlige galleri i Hagia Sophia i Istanbul kan du enn i dag lese noe av hva en viking risset med runer kanskje for 1000 år siden:
“Halvdan var her”
Runorna användes allmänt i Skandinavien in på 1500-talet. I Älvdalen i Sverige levde runorna kvar ända till början av 1900- talet.

This post is also available in: Engelska Norskt Bokmål